Kategorier
Från mitt hjärta Mitt liv i ord

Livet – Jag orkar inte mer! Jag hatar dig.

Jag hade uppskattat om ni hade tagit er tiden och läst igenom inlägget och även lämnat en kommentar. Behöver all styrka och hopp just nu 💔

– – – – – – – – – – – –

Det känns som att jag går på samma grusväg framåt, med varje stenbit jag trampar på är samma som jag nyss trampade på. Livet är inte alls bra just nu, livet suger rent ut sagt. Jag önskar ingen detta helvetet just nu för det så det känns – som ett helvete. Varje dag är en kamp, varje timme är en kamp, varje minut är en kamp, varje sekund är en kamp och varenda jävla helvetes millisekund är en kamp. En kamp jag inte vet hur jag ska orka, hur jag ska ta mig framåt i 😭

Inget jag gör just nu känns meningsfullt, allt känns så äckligt meningslöst just nu. Jag vill inget, klarar inget, gråter mig igenom dagarna och försöker sova mig igenom dagar så gott jag kan. Jag orkar och vill INTE ha det såhär mer! Det jag gör blir inte bra, det duger inte JAG DUGER INTE… Jag orkar inte kolla på film, serie, youtube, tv eller sticka, det känns meningslöst och tråkigt. Det ända som jag orkar och vill göra är sova.. Försöka sova mig igenom dagarna, vad ska man ändå göra uppe och må piss? Jag är så fruktansvärt trasig inom mig så jag tvivlar på att det någonsin går att laga.

Jag orkar inte med ångesten, oron och depressionen mer. Jag vill få må bra, vara glad men det ser mörkt ut på den fronten om jag ska vara ärlig. Livet suger helt enkelt!

Men ensam går jag här och trampar på min egna väg dagligen trots allt. Och då trampar jag ändå FUCKING ensam, jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu, jag har ingen – INGEN!!! Nu när jag behöver stöd, kärlek, min familj och vänner som mest så står jag här ensam och försöker kriga på 😭💔

Och bara det att inte ens dom som kallar sig mina vänner/närmaste vänner hör av sig och frågar hur jag mår eller på något sätt visar att dom finns där. Jag står ensam i en tuff och svår period i mitt liv men jag tvingas stå här helt jävla ensam ändå. Vad fan är detta ens? Duger jag bara när någon vill lätta sitt hjärta eller behöver min hjälp? Men jag då? Jag går som sagt på min egna väg just nu helt ensam, utan stöd, pushning, pepp eller någon som håller om mig och säger att allt en dag kommer att vända och bli bra. Känslan av ensamheten äter upp en långsamt och plågande, känslan av ensamhet är bland det vidrigaste man kan känna och det är exakt vad jag känner just nu.

Hur ska jag orka? Hur fan ska jag orka kriga på ensam?
Livet – Jag orkar inte mer! Jag hatar dig och dessa prövningar du ger en, men jag försöker kämpa på trots allt.

Och till er som kallar er för mina vänner & nära vänner:
Jag är så otroligt besviken på er. Ni vet hur jag mår och har mått och ni knuffar iväg mig istället för att finna här för mig. Jag behövde och behöver er som mest men ni finns inte här för mig eller bryr er. Tack för sveket ni gav. Är så otroligt besviken på er!


Tack för mig. Vi hörs när vi hörs igen.
/ Tobbe