Kategorier
Allmänt babbel Från mitt hjärta Mitt liv i ord Psykisk ohälsa

Tyst som en mus, jag orkar inte mer.

Det varit tyst här den senaste tiden. Tiden, orken och kraften har inte funnits för att blogga. Jag har varit helt dränerad psyksikt och fysiskt. Jag har varit på möte på Arbetsförmedlingen med min handläggare på Försäkringskassan, min läkare på psyk och min pappa. Mötet där gick kanonbra och det kändes så jäkla bra efteråt. Att jag ens kom på mötet och mötte så mycket nya och främmande människor, det är en stor sak för mig ✨ Mötet där har tagit enormt på mina krafter och jag är än idag helt slut. Men det vänder nog snart 😉

Jag är inne på mina första dagar utan antidepressiv medicin, jag orkade inte med dom längre helt enkelt. Jag har påtalat för min läkare sen min dos höjdes att jag kan inte ta dom men alltid fått till svar: Ge det lite tid osv. MEN JAG HAR GETT DET TID! Jag har provat efter läkarens ordination att minska 10mg hit och dit, men även gått ner på en låg dos. Men det hjälper fan inte!

  • Jag är trött på att dagligen ha en brännande huvudvärk som gör att jag inte ens kan stå upp, jag måste flera gånger om dagen lägga mig och vila.
  • Jag är trött på att alltid vara illamående. Så pass illamående så jag vissa dagar inte ens kan äta något.
  • Jag är trött på att ha hjärtklappning varje gång jag tog medicinen (inom en timma från det att jag tog medicinen så kom den och satt kvar, den försvann inte fören många timmar senare).

Allt jag önskar är att få må bra igen, utan någon som helst jäkla krämper/biverkningar av mediciner. Jag känner mig överkörd av min läkare just nu helt enkelt. Jag berättar hur jag känner med medicinen och att jag vill HA EN ANNAN MEDICIN! Men icke sa nicke, vänta lite till och se om det vänder.. Jo men tack för den! Därför har jag valt att inte ta den medicinen mer. När det var som värst med medicinen så sket jag totalt i den och jag hade då ingen huvudvärk, inget illamående eller hjärtklapnning. Och det säger väl en hel del? Men ja..

Jag kommer kriga vidare härifrån. Visst jag är ett känslormonster just nu. Jag gråter väldigt lätt, blir irriterad snabbare men det är något jag får handskas med och lära mig att kontroller bättre, det går inte riktigt att bli irriterad över en knut i garnet eller gråta över att man spiller Pepsi max 😅😂

Kategorier
Från mitt hjärta Mitt liv i ord

Livet – Jag orkar inte mer! Jag hatar dig.

Jag hade uppskattat om ni hade tagit er tiden och läst igenom inlägget och även lämnat en kommentar. Behöver all styrka och hopp just nu 💔

– – – – – – – – – – – –

Det känns som att jag går på samma grusväg framåt, med varje stenbit jag trampar på är samma som jag nyss trampade på. Livet är inte alls bra just nu, livet suger rent ut sagt. Jag önskar ingen detta helvetet just nu för det så det känns – som ett helvete. Varje dag är en kamp, varje timme är en kamp, varje minut är en kamp, varje sekund är en kamp och varenda jävla helvetes millisekund är en kamp. En kamp jag inte vet hur jag ska orka, hur jag ska ta mig framåt i 😭

Inget jag gör just nu känns meningsfullt, allt känns så äckligt meningslöst just nu. Jag vill inget, klarar inget, gråter mig igenom dagarna och försöker sova mig igenom dagar så gott jag kan. Jag orkar och vill INTE ha det såhär mer! Det jag gör blir inte bra, det duger inte JAG DUGER INTE… Jag orkar inte kolla på film, serie, youtube, tv eller sticka, det känns meningslöst och tråkigt. Det ända som jag orkar och vill göra är sova.. Försöka sova mig igenom dagarna, vad ska man ändå göra uppe och må piss? Jag är så fruktansvärt trasig inom mig så jag tvivlar på att det någonsin går att laga.

Jag orkar inte med ångesten, oron och depressionen mer. Jag vill få må bra, vara glad men det ser mörkt ut på den fronten om jag ska vara ärlig. Livet suger helt enkelt!

Men ensam går jag här och trampar på min egna väg dagligen trots allt. Och då trampar jag ändå FUCKING ensam, jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu, jag har ingen – INGEN!!! Nu när jag behöver stöd, kärlek, min familj och vänner som mest så står jag här ensam och försöker kriga på 😭💔

Och bara det att inte ens dom som kallar sig mina vänner/närmaste vänner hör av sig och frågar hur jag mår eller på något sätt visar att dom finns där. Jag står ensam i en tuff och svår period i mitt liv men jag tvingas stå här helt jävla ensam ändå. Vad fan är detta ens? Duger jag bara när någon vill lätta sitt hjärta eller behöver min hjälp? Men jag då? Jag går som sagt på min egna väg just nu helt ensam, utan stöd, pushning, pepp eller någon som håller om mig och säger att allt en dag kommer att vända och bli bra. Känslan av ensamheten äter upp en långsamt och plågande, känslan av ensamhet är bland det vidrigaste man kan känna och det är exakt vad jag känner just nu.

Hur ska jag orka? Hur fan ska jag orka kriga på ensam?
Livet – Jag orkar inte mer! Jag hatar dig och dessa prövningar du ger en, men jag försöker kämpa på trots allt.

Och till er som kallar er för mina vänner & nära vänner:
Jag är så otroligt besviken på er. Ni vet hur jag mår och har mått och ni knuffar iväg mig istället för att finna här för mig. Jag behövde och behöver er som mest men ni finns inte här för mig eller bryr er. Tack för sveket ni gav. Är så otroligt besviken på er!


Tack för mig. Vi hörs när vi hörs igen.
/ Tobbe